Torsdag.

Jag satt nyss och läste Hanna Fridéns blogg.

Hon är helt fantastiskt rolig, jag tror jag älskar henne.

Hon skrev om sin mensvärk.

Hon svimmar, kräker, hallucinerar och allt annat hemskt under tiden hon har otroliga krämpor.

Fy för sjutton.

Stackars lilla jag klagar.
Jag har jätteont i min livmoder när jag har mens.
Det är allt.
Jag fick smärtstillande som inte hjälper, diklofenak heter dem.
Då sa min lilla manliga gynekolog till mig, efter en fantastisk uppvisning av min fitta i gynstolen, med fingrar, plastverktyg och allt möjligt i den, att jag skulle gå på p-piller.

När jag går på p-piller, för er som inte märkt det, blir jag ett hormonellt monster, jag blir kattla i bröderna lejonhjärta.
Dessutom gråter jag HELA tiden. Det är inte så roligt tre minuter innan man ska spela i två timmar på ett hotell.

Ja, men i alla fall.
Nu har jag gått på p-piller utan slut i hur många månader som helst för att i slutet av augusti komma på besök till kvinnomottagningen för att prata om min lilla ovän där nere och se vad vi kan göra åt det.


Nu blottlägger jag mitt liv igen. Men jag är väldigt obekväm att träffa min gynekolog, jag hatar gynstolar, jag hatar min livmoder, och jag hatar folk som ska stå bredvid och se på.
Usch.
Nej, så jag tänkte att detta hjälper mig lite. Bearbetar ångesten lite grann.
Om inget annat får jag ju uppmärksamhet, och det älskar jag ju.

Vi får se hur länge inlägget stannar.