I måndags blev jag lämnad ensam igen &
igår spelade Billie the vision igen.
Det bandet har blivit min medicin
mot krossat hjärta.
Men bara live, för annars räknas det inte.

Men musiken helar inte,
den stillar bara smärtan.
Dem tusen bitar som guppar
runt inne i mitt bröst
är svåra att sy ihop &
det kommer ta väldigt lång tid.

Men jag vet inte vad framtiden bär på &
jag vet att allting händer av en anledning,
så det känns som om att jag kommer komma dit,
där allting fallit på plats.

Igår på konserten dansade en med mig
& tittade på mig i smyg.
Det kändes fint &
jag vet att jag inte är avskyvärd.

kära lilla hopp,
jag ser dig i horisonten.