För länge sen, när Håkan släppte "för sent för edelweiss" var jag tillsammans med en kille
jag aldrig blev kär i. Olyckligt var jag i någon annan.
Jag bodde i en lägenhet ute i betongen, väggarna skvallrade varje dag om det hemska och
jag påmindes.
En hemsk tillvaro.
Jag satt och lyssnade på hans nya skiva i fönstret, lilla Håkan, jag hade precis fått glasögon och jag gick i nian. Jag grät. För det var så fint, och fint var ovant.

Igår köpte jag den senaste "2 steg från paradise". Jag grät inte.
Jag bor ute på landet med korna, fåren och bajsdoften. Skithärlig och för några månader sedan hade jag hade kunnat gråta hela tiden för att allt var så fint.
Det är lycka,
men lyckan är kort och rivs bit för bit bort.

Men det är svårt att fokusera på det
för vår tillvaro är guld
för snart försvinner vi härifrån.

ps. Jag ska opereras om någon månad.