Vi ska somna i dina pippilakan i natt,
eller ja, vi har ju ingen jämn dygnsrytm längre,
så det blir nog imorgonbittia man kan höra våra snarkningar.

En natt frågade du mig om jag hade bettskenan på mig,
-nej, sa jag och "varför undrar du?"
Du berättade att jag gnisslade tänder och du ville inte att jag skulle
göra mig illa.
Sånt gör du hela tiden.
& då menar jag inte att du väcker mig, utan visar dig vackrare än jag tidigare uppfattat dig, vilket är otroligt.

Idag gick vi i parken. Allt var bäckmörkt och du hackade av kopplet.
"Vi klarar detta bra sa jag" och det gör vi fan.
Du höll med.

Gud också för den delen, bara han vet hur mycket jag släpper taget om mitt
sätt att leva och mitt förflutna.