Det är en omställning att ta avsked av en käresta.
Även om man bara varit flätade i ett år, så känns det.
Det känns i hjärtat och själen.
Syns i nyckelknippan och kalendern.

Idag är det söndag. Mysdagen nummer 1.
Sambon ligger och sover, disken är diskad,
lägenheten städad, tvätten är tvättad.
Till och med garderoben är i ordning.

Det känns som att sängen är för stor och
att rummen ekar. Soffan känns kall och
matlagningsprogrammen för tråkiga.
Motsatsen till när du var med.

I veckan har jag känt mig stark.
Starkare än någonsin om någon frågat.
Men nu är jag liten och vägen tillbaka
är alldeles för lång. Alla ansikten är
främmande här och jag mailar med någon
jag inte borde. Rättare sagt skriver jag saker
som jag verkligen skickar till fel
människa.

Men inuti tänker jag att
saker kanske förändras.
Knutorna i flätan kanske kammas ut.
Flätan kanske slutar att se ut som
en dreadlock. Men troligen inte.
Låt mig bara tänka så ett tag och
skaffa inte någon ny tills dess tack.